Malins kycklingsås

Hejhopp!
 
Idag var det jag som lagade middag så jag bestämde mig för att improvisera ihop en liten sås. Jag tog  2 dl grädde för att det skulle bli krämigt och jag bara hade ugnsstekt blomkål till. Om ni exempelvis gör pasta istället skulle det nog vara bra med en lite större mängd för att såsen ska kunna blanda sig bättre med pastan, men ni kan ju avgöra lite själva vad som blir bra.
 
Ingredienser:
600g strimlad kyckling
200g Philadelphia (naturell)
2-3 dl grädde
ca 1/2 msk salt
peppar
hackad persilja
soltorkade tomater
ca 200g svamp (hälften kantareller, hälften champinjoner)
1 gul lök
smör (till stekningen)
 
Tillagning:
1. Stek kycklingen och tillsätt saltet.
2. Lägg kycklingen åt sidan (i en tallrik) för att sedan steka svampen och fräsa löken så att den blir lite genomskinlig.
3. Lägg i kycklingen igen och tillsätt philadelphia, grädde, persilja och soltorkade tomater.
4. Smaka av med salt och peppar (OBS! Jag behövde inte salta något alls men det är ju en smaksak.)
5. NJUT!
 
Tillbehör:
- Ugnsstekt blomkål: 200°C
Smält lite smör på en plåt. Ta sedan ut den och lägg på blomkålen och rör runt lite. Salta och peppra. Sätt sedan in plåten igen i ca 20min.
 
Jag hade tänkt göra zucchinipasta först men zucchinin var slut på affären. Blomkålen passade dock ändå superbra till, om inte bättre. Men hur som helst hade jag alltså tänkt den lite som en pastasås från början så det kan ni säkert ha den som, eller om ni hellre har den till något annat.
 
~Malin

Jag flyttar till England

Hejhopp!
 
Guess what? Jag ska flytta till England, vilket ni nog förstod av rubriken, i början av september. Där ska jag jobba som au pair och bo ungefär 30 minuter utanför centrala London och det är så spännande! Samtidigt är jag såklart rädd, men vem skulle inte vara det om denne flyttade själv till ett land denne aldrig varit i? 9 månader blir det. Nu undrar kanske en del av er varför jag plötsligt ska till England och inte Australien som många vet att jag först planerade att åka till. Det tänkte jag förklara lite kort nu. 
 
Australien och även USA, Kanada och Nya Zeeland har en regel om att en måste ha varit fri från psykisk ohälsa och inte ha gått i terapi eller liknande på minst två år för att få vara just au pair. I och med att jag gick i kbt fram till slutet av 2017 får jag därmed inte åka dit som au pair just nu, vilket var ett jobb jag gärna ville ha. Därmed valde jag att i stället åka till England och att kanske någon gång senare i livet åka till Australien. Jag mår dock inte dåligt för det, då jag inte ser det som att det förstör något för mig. Det gör bara att jag får ändra runt lite på ordningen av mina äventyr och hur de går till. England kommer bli spännande det med för dit har jag ändå också velat åka. Jag vill liksom överallt, så någonstans måste jag ju börja. 
 
Dock måste jag säga att denna tvåårsregel är bland det dummaste jag stött på. Jag mår bra nu. Jag behöver då inte två år på mig för att vara säker. Två år garanterar inte heller att någon aldrig kommer må dåligt igen. Att någon aldrig råkat ut för psykisk ohälsa betyder inte att denne aldrig kommer att drabbas. Har en person gått i kbt har denne förmodligen dessutom fått bra verktyg och tankesätt för att hantera negativa tankar och händelser osv, vilket skulle kunna göra att denne kanske till och med skulle klara av dåligt psykiskt mående bättre än någon som aldrig behövt hantera det. Dessutom kan psykisk ohälsa se så otroligt olika ut för olika personer och bero på helt olika saker. Regeln tar inte hänsyn till vad som fått en person att må dåligt eller om denne är den mest välmående personen i hela världen. För en del kanske en flytt och ett jobb de trivs med är precis vad som behövs. Så ja. Det är extremt korkad regel. Tyvärr är den inte min att ändra på.
 
Hur som helst lider jag som sagt inte av det. Jag är bara glad att jag inte är fast i gymnasiet längre. Jag känner mig mer fri nu. Nu gör jag något för att jag vill, för att jag tycker att det ska bli kul, inte bara för att jag vet att jag behöver det. Jag tänker att jag ska försöka hålla de som är intresserade uppdaterade, både här och på instagram, så får ni ha det så bra!
 
~Malin

När livet inte går som man vill

Hejhopp!
 
Igår fick jag reda på att mitt gymnasiearbete är godkänt, vilket betyder att jag nu, ett år senare än tänkt, har en gymnasieexamen. Det betyder att jag är klar med gymnasiet och det gör mig så otroligt lycklig så ni förstår inte! Nu kommer jag kanske låta överdriven men jag skriver det här inlägget men jag tycker att det är ett viktigt ämne, som på många sätt fortfarande är tabubelagt. Även om jag är så otroligt glad och lättad nu, så har jag inte varit det under tiden som lett mig hit. Jag vill att ni ska veta hur otroligt bra och starka alla som fortsätter kämpa även om de inte alls känner att de har orken kvar är, och att som ett av mina favoritcitat lyder: "It does not matter how slowly you go as long as you do not stop."
 
Så för nästan ett år sedan tog jag alltså studenten. Det var kul med allt roligt man gjorde med klassen och att få ha som ett litet släktkalas med majoriteten av min otroligt fantastiska, underbara släkt. Då mådde jag bra. Men jag kände aldrig att jag egentligen hade något att fira, vilket jag gör nu. Men jag tänker att jag ser det som ett år för tidigt firande för denna dagen. För tanken var ju redan då att jag ändå skulle fixa skolan till slut. Idag tar jag bara en liten mysmiddag med föräldrarna. Och så en liten sväng ut i skogen med några vänner på lördag. 
 
Hur som helst mådde jag sedan otroligt dåligt under hela sommaren med ångest i princip varenda dag och otroligt många panikattacker, varpå jag inte hann vila upp mig inför skolan. På ett möte fick jag höra att "det borde väl gå att få klart skolan på 1-2 månader". Jag började då året motiverad men med näst intill ingen ork. Tempot har väl varierat en hel del under året och ibland har det näst intill stått still, men jag har aldrig gett upp. Därav mitt favoritcitat, för så länge jag fortsatte kämpa, hur lång tid det än tog, så hade jag fortfarande en chans att lyckas med det jag ville. 
 
Så var det ju det där med "1-2 månader". Det gick inte alls. 7-8 månader mer än så tog det (om jag inte räknat fel) och det var på håret. Saken är den att jag tvivlar på att jag skulle hunnit klart på den tiden även om jag faktiskt hade mått bra. Problemet med det tidspannet känner jag är att personen som förutspådde det inte tog sig mycket tid att förstå situationen, vilket jag insåg först efter ett tag. Nån som hade kapaciteten till att orka med att jobba i det tempot skulle förmodligen ha tagit examen i tid. Lite underförstått bör det ju vara att det är nåt som inte står eller har stått helt rätt till i dessa fjärdeårares liv. Jag tycker generellt att människor som inte förstår sig på situationer, som exempelvis psykiskt ohälsa, inte ska ha några åsikter om dem, just för att de inte förstår. Särskilt inte om de inte ens försöker förstå. Just nu tänker jag väl mest att det var onödigt att säga så när man ändå får gå kvar hela året, vilket inte nämndes först, och för att denna person inte direkt verkade ha räknat på det. Det var mest en chansning.
 
Innan jag kom fram till att den förutsägelsen var helt åt skogen lade jag istället felet helt hos mig, vilket inte direkt gjorde saker lättare. Det kombinerat med faktumet att man över huvud taget var kvar gjorde att man kände sig som ett totalt misslyckande, och även om jag en stor del av tiden lyckats begrava det i ett hörn långt inne i huvudet och försöka vara positiv så tyngde det konstant. Utöver det kände man sig ganska ensam, då det enbart var självständiga studier och de flesta runt omkring en gick vidare med sina liv medan man själv satt fast. Man hade ingen klass. Så att vara på skolan gjorde att man kände sig minst i världen, som att man inte riktigt hörde hemma där. Allt detta låg alltså över en som en stor klump ångest. Ibland satt man och nästan fick panik när man skulle plugga för att det bara inte gick. Men det var värt det då jag hade så få saker i så många ämnen, så det hade tagit mycket mer tid att läsa upp alla kurser på komvux. Annars skulle jag nog nästan rekommendera att göra det istället, när man faktiskt känner att man har orken till det, men det beror ju helt på situationen.
 
Hur har jag då hanterat detta? Jag har både gått till en psykolog på UMO och skolkuratorn. Jag har låtit mig själv ha dåliga dagar och dåliga perioder och tryckt undan det dåliga samvetet över det för att jag vet att det behövs ibland. Jag har gått på otroligt många promenader, målat, sjungit, spelat, dansat, mediterat, dragit ut i skogen och bara varit. Det är svårt att göra med gott samvete när man vet att man har saker att göra, men det är viktigt. Man kan inte bara plöja på utan stopp, oavsett om man mår bra eller inte för till slut orkar man inte mer. Och det kan göra att det går åt mycket mer tid åt ingenting än åt vad det hade tagit att ta de pauserna man kunde tagit för att må bra. Så när folk antytt att jag slösat tid och inte har gjort någonting vettigt, har det inte alltid varit så lätt. Men jag vill vara tydlig med det här. Det är verkligen helt okej att göra ingenting ibland, om det faktiskt gör att du mår bättre. Det är okej att inte må bra och okej att be om hjälp. Och det är viktigt att komma ihåg att du inte är din ångest, eller vad du än kan ha för problem. Det går att lära sig hantera.
Innan jag insåg att jag skulle behöva gå kvar i gymnasiet ett år till hade jag planer på att dra utomlands och när jag sedan inte kunde det mådde jag så dåligt. Men enda skillnaden var egentligen bara att jag fick skjuta på dem. Nu drar jag denna höst istället, och jag är så otroligt taggad. Så även om planerna inte alltid går som de ska betyder det inte att man aldrig kommer kunna följa de drömmarna, även om det är otroligt surt att inte kunna följa dem precis då man vill. Och alla som någon gång upplevt ångest, panik, depression eller liknande - ni är så otroligt starka! Och det vet jag att jag också är. Jag trodde aldrig jag skulle säga det efter att ha mått så dåligt under så många år men det finns ett ljus i slutet av tunneln, hur lång den än är. Det går att hitta ut. 
 
Jag är så otroligt stolt över att jag lyckades med skolan, trots att kuratorn informerade mig om att många som väljer att gå ett fjärde år ofta misslyckas. Så att både jag och en av mina närmsta vänner tog oss igenom det här året är ganska, väldigt bra! Tack alla underbara som hjälpt mig genom detta året och tack för alla gratulationer jag fått. Jag hoppas ni mår bra! Nu ser jag fram emot sommaren och hösten och allt som det innebär, alltså nya äventyr och utmaningar - varav inget har med skolan att göra. Kram!
 
~Malin
Visa fler inlägg