Malin

talängslan
Talängslan. Ett nytt ord jag lärt mig. Ett ord jag känner bra, men aldrig vetat vad det heter. Scenskräck fungerar också att säga, men det känns inte alltid som att det passar in i sammanhanget. Det är något många har, inklusive jag själv. Ungefär 10-20% i en genomsnittlig grupp människor. De som inte har det, förstår oftast inte. Kommentarer och försök till hjälp man ofta får av kompisar är samma som ges till alla andra som bara är lite pirriga eller smånervösa, men det är inte det talängslan rör sig om. Jo visst utgår det från det, men det byggs upp när man står där och blir till ångest eller något i den stilen. Knäna skakar, svetten rinner, hjärtat slår, eller så kan du känna av något annat orossymtom. Det kan kännas som om man kommer svimma, få panik, spy eller föreställa sig något annat jobbigt eller läskigt eller hemskt scenario. Själv har jag fått höra kommentarer som: "Slappna av bara", "Det är väl inget svårt, det är ju bara att prata", "Alltså visst jag fattar, jag blir också nervös ibland men det är ju inget farligt", osv. Visst. För en del personer är det bara så enkelt. De flesta blir lite nervösa när de ska prata, men för vissa fortsätter det där byggas upp och blir till ångest, vilket lätt blir till ett problem.
 
Att kunna prata inför folk är en förutsättning för det mesta i dagens samhälle, och det kan förstöra mycket om man inte kan det. Det finns de som pluggar, liksom jag, som får det jobbigt i skolan med presentationer och redovisningar. Speciellt nu när vissa kanske börjat gymnasiet eller en ny skola och känner sig lite extra osäkra sådär, kan det bli ännu jobbigare. Det är ju nu i början man får en uppfattning om varandra. För vissa äldre som jobbar kan det förstöra på jobbet. Vissa kanske inte vågar komma med alla de där bra förslagen de har till vad det nu kan vara, eller kanske har en stor dröm om att stå på scen eller liknande, men kan inte ens få reda på om de är tillräckligt bra, för att de aldrig vågar eller klara att testa att kasta sig ut där.
 
Själv har jag vetat att det är ett problem för mig men hela tiden gått omkring och tänkt "äh, jag klarar mig...", men har nu börjat förstå att nej, det gör jag inte. Jag klarar inte av det jag vill kunna göra, och attgöra det bra. Det förstör. Det hjälper inte att försöka fly undan såna situationer. Man måste fortsätta utsätta sig från såna situationer om och om igen, och hålla ut. Vad man ska göra när man står där framför en samling folk och får total tunghäfta och får en total blackout vet jag fortfarande inte vad man ska göra. Om man inte får fram ett ord över huvud taget. Inte ens ett "förlåt jag klarar inte det här", eller liknande. Ska man stå kvar där helt tyst och kippa efter andan och känna att man kommer attbörja gråta? Ja, det finns människor som faktiskt känner så. Frågan är bara, vad gör man då?
 
En del har ingen möjlighet att börja med babysteps utan kastas ut inför en massa människor direkt och förväntas prestera någonting. Att behöva göra det när man inte är förberedd över huvud taget blir ännu jobbigare, så om det går är det en bra idé att vara förberedd. Det känns inte jättemycket bättre alltid, men det är ju bättre att du vet vad du ska säga om du väl lyckas säga något. Idag hade vi gruppredovisning inför helklass. Jag med en ganska oförberedd grupp då vi hade lite problem med att vi inte hade några anteckningar förrän kanske en kvart innan redovisningen och en sjuk person. Jag slapp prata och stod bara med min grupp framme vid tavlan och övade på att över huvud taget stå där och observerade klassen osv. Kändes fortfarande jobbigt att bara stå där, men inte sådär farligt. Kanske lite mer som en person som faktiskt pratar och är nervös gör. Helt ok alltså. Babystep. Sen så vet jag också att vi inte kommer ha några helklasspresentationer/redovisningar i svenskan nu. Det känns bättre även om det fortfarande blir 16 pers. Många men färre. Man måste försöka tänka positivt!!! Igår visade min svensklärare var jag kunde hitta lite om just talängslan, och jag sökte även lite själv efter det på nätet. Det var så jag lärde mig ordet. Alltså av läraren. Jag frågade om det fanns nåt bra sätt att tänka på om man hade jobbigt att prata för folk så tjaa. Jag har alltid tänkt att det hänger ihop med blyghet,men det behöver inte göra det. Det finns jättesociala människor med scenskräck/talängslan också. Jag har bara tänkt så för att jag själv är en blyg person. Här är sidan min lärare tipsade om, ifall ni vill kika om ni själva känner att ni har det problemet, eller bara är intresserade. Det står lite kort om serien "Helt Blackout" till exempel, vilket jag kikade på igår. Bara ett avsnitt, men det räckte för att avgöra att jag tyckte den var bra. Dock var den så sjukt jobbig att kolla på då jag kände mig så träffad och insåg en hel massa jobbiga saker osv. Den kan ni i alla fall hitta här! Finns massa bra att läsa på nätet. Jag har aldrig tänkt tanken att ta reda på mer om det, förrän igår, då jag hela tiden har intalat mig själv att det fungerar, men det kan bli bättre, så om man kan förbättra något, varför inte ta chansen? Ni med talängslan/scenskräck och såklart ni andra med någon annan fobi eller liknande också, FORTSÄTT KÄMPA! Ni kan få det bättre och ni är värda ett bra liv och att åt minstone kunna få chansen till att fullfölja era drömmar. Även om något står i vägen nu och allt bara känns skit, kan ni komma över det om ni bara försöker! LYCKA TILL! Sorry om det blev lite tråkigt utan bilder!!!
 
 
Ciao!
~mallompan<3
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress