Malin

Alltså, jag har problem med att sova. Hålls vaken av massa onödiga tankar, och vaknar alldeles för tidigt. Hur som helst händer det att jag faktiskt får riktiga tankeställningar i huvudet när jag ska sova, och fortsätter sedan fundera över det. Jag tänkte därför dela med mig av vad som höll mig vaken igår kväll...

 

Livet är en stor fet j*vla tävling. Allting man gör är bara en massa tävlingar. Vi håller på med en massa sporter, för att vinna någon tävling och vara bäst, eller för att se bäst ut, eller som vissa säger... bara för att må bra. Ingen, tränar enbart för att må bra. Alla säger det, men går sedan runt och snackar om att jo men jag vill ju ha den där snygga bikinimagen i sommar osv. Jag tränar för att må bra, och för att det är kul, men seriöst, även jag har såna tankar. Jag är dessutom sjukt tävlingsinriktad när det gäller sport. Lite för mycket nästan... Känner nästan hela tiden ett behov att vara bäst. Fast jag är i alla fall ingen dålig förlorare. Hatar dåliga förlorare. Och dåliga vinnare. En sån är jag inte heller. Sen är det ju skolan. Alla säger att man inte ska jämföra sig med andra. Man ska vara nöjd med sina egna resultat. Men som nu när man ska börja gymnasiet, då måste man ju vara bättre än de där andra som inte kommer in på den linje eller skola de vill. Annars är det ju man själv som blir en av de personerna. Man måste alltid ligga på topp, annars får man inte som man vill. Sen när man ska söka jobb, måste man också vara bäst. Ingen anställer ju den de tycker näst mest om. Alla vill vara bäst på något eller se bäst ut. Samtidigt kan det vara jättejobbigt att vara bäst, eller bara bättre än någon annan. Då kan folk bli avundsjuka och ojojoj så sura och nästan elaka de kan bli. En stor j*vla tävling är vad livet är. En sjuk massa krav på allt och alla är det. Man får inte göra något fel, för då blir man dömd som jag vet inte vad, och folk får en j*kla massa fördomar om en. Sen var det en massa mer skit om det här som snurrade runt i mitt huvud, men ja, det här var väl den största delen. Liksom, varför kan man inte få vara som man vill, flyta runt och bara leva livet. Jag undrar hur det skulle va att vara hippie... okej fråga inte vart den tanken kom ifrån. Men alltså, alla är så sjukt inställda på att de ska ha jobb där de tjänar bra stålar. Det är typ: "Jag vill ha ett kul jobb... och tjäna mycket pengar", eller bara "Jag vill tjäna mycket pengar". Jo visst det finns ju andra som inte tänker så. Jag är ett exempel på en sån person, och jag är garanterat inte den enda. Saken är den, att de som tänker så inte alltid märks lika mycket. Jo vissa. Vissa gör värsta goda gärningar och dyker upp lite överallt och märks väldigt mycket och är värsta kändisarna, men i det vanliga samhället. Att inte ha värsta målen och planerna för livet gör ofta att man hamnar lite i skymundan. Inte för alla, det sa jag aldrig, men för många. De känner inte lika starkt behov av att vara bäst. De som vill vara bäst måste ju märkas också, för annars är det ju ingen mening med att vara bäst. 

       Nu tänker jag helt utgå från mig själv. Jag är inte en sån som behöver ta plats. Jag behöver inte vara bäst. Jag vill bara vara glad och ta det lugnt. Göra sånt som gör mig glad. Jag trivs bra med att vara mig. Förutom att jag nästan kan märkas för lite ibland. Bara för att jag inte vill ha värsta uppmärksamheten av alla, betyder det ju inte att jag inte vill att folk ska bry sig om mig. Det är inte samma sak. Man behöver kärlek. Nu menar jag inte att jag inte får det, men de flesta av de som betyder mest, och som bryr sig mest, är de jag träffar minst. Det är synd. Jag vill bara sitta vid havet, ute på något ensligt ställe på landet, med de jag tycker mest om, och se på en massa soluppgångar och nedgångar, och på allt som händer däremellan. Bara njuta. Ingen lyx. Bara natur, och underbara människor. Obemärkt av allt tävlande. Bara finnas. 

 

Sen var det ju det här med personerna som betyder något... och vad som betyder något. Kort sagt kan jag väl säga att jag varit lite typ nere på senaste tiden, och det har fått mig att inse så mycket. Att förstå. Inte allt. Inte ens hälften. Men jag har börjat se vilka som är viktiga för mig. Vilka som är bra för mig, och vilka som inte är det. Vilka jag tycker om. Vilka jag borde ägna mer, eller mindre tid åt. Vilka eller vad som gör mig glad, och vilka som gör tvärt om. Vad som får mig att må bra. Såna saker. Jag kommer ihåg, när man brukade göra sånt där då man skulle beskriva varandra med typ tre ord eller nåt. En av de sakerna folk brukade säga om mig var: "ALLTID GLAD". Haha, om någon skulle säga det nu skulle jag få en chock och dö. Okej nej men alltså seriöst. Jag är så inte alltid glad. Jo jag är glad. Men INTE ALLTID! Förut var jag nästan det. Hon den där lilla tjejen jag var förut. Men people change. Live with it! Sen stör jag mig seriöst på att alla alltid blir värsta "ååååh hur är det"?, "vad har hänt"?, "varför är du ledsen"?, osv. Jo visst tack för omtanken, men man vet inte alltid varför, och om man vet kanske man inte vill prata om det. Speciellt inte när man gråter. Nån annan gång kanske. Lite senare. Försök muntra upp en i stället. Det gör så mycket mer. Och kom inte med värsta "allting kommer bli bra", om du inte kan förklara hur. Det är så hjälplöst. Att vara ledsen behöver inte vara dåligt, man behöver det ibland. Det är mänskligt, men det bli  så mycket svårare när folk inte accepterar det. Det är helt naturligt! Man behöver inte bli helt "vad ska jag göra"?  när någon är ledsen. Bara finns där. Sitt med personen. Det är bara jobbigt när folk ska hålla på att fråga ut en.

 

Alltså shiiiet det tog en timme att skriva det här! Hur mycket har jag skrivit egentligen?

 

Ciao! 

~mallompan♥