Ett fjärde år - Första dagen

Jag parkerar cykeln utanför skolan och går mot skolans entré. De har målat svartgula ränder i toppen av och längst ner på trappan. Några ettor är precis på väg ut när jag istället går in. Mitt gamla skåp. Klassens skåp. Nej vänta. Jag har ingen klass längre. Jag är lite tidig så jag smiter in på toan ett tag och andas, håller ångesten under kontroll, innan jag går mot planeringsmötet med kuratorn och rektorn. 
 
Mötet går smidigt och lite skämtsamt. Stöd och avstämningar planeras lite löst. Jag får själv bestämma takten. Jag får själv bestämma hur. Ett ämne i taget blir bra. Inte för många bollar i luften på en och samma gång. Det ska nog gå. Jag tror ordningen jag valde blir bra, hoppas. Det ska nog gå, även om motivationen börjar falna. Jag får hitta något att sikta mot, göra upp en plan så jag har något att kämpa för. 
 
Idag är jag arg på mig själv för att jag är i situationen jag är i. Jag är arg för att jag inte är där jag ville vara, för att jag inte längre har en plan och jag inte längre har en aning om vad jag vill. Ingen plan jag gör nu kommer involvera någon annan. Jag har ingen jag behöver ta hänsyn till men samtidigt har jag inte längre någon som kan hjälpa mig att solla mellan idéer och tankar om vad jag vill göra, ingen som kan hjälpa mig välja. Jag är ensam.
 
Från att ha haft en klar bild av hur mitt närmsta år ungefärligt skulle se ut är jag plötsligt vilse och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Mitt fokus nu kommer såklart ligga på mitt fjärde gymnasieår men det kändes lättare förut, när jag hade en plan. Men hur gör man en plan? Innan bara visste jag. Jag vet vad jag vill göra senare i livet, åt minstone för tillfället, men jag vill göra något emellan. Leva lite, äventyra, växa. 
 
Jag ska gå ett fjärde år och jag är okej med det. Ibland går livet åt skogen och man måste kämpa extra mycket men tyvärr räcker energin inte alltid till. Det betyder inte på något vis att man är mindre intelligent eller svag eller vad utomstående nu än kan tänka. Det går inte alltid som det är tänkt och det är okej, så länge man tänker över och förstår varför det blir som det blir, så länge man är villig att kämpa och kanske förändra en och annan sak. Hur bra är det inte att det faktiskt finns en chans att fortsätta när tiden tråkigt nog inte räcker till?
 
Ibland tar livet en oväntad vändning, men vem säger att det alltid måste vara dåligt? Hur illa början av vägen än kan se ut kan slutet mycket väl bli lika fint, eller till och med bättre än slutet på vägen man trodde man skulle gå. Det är bara att fortsätta och se.
 
~Malin
Visa fler inlägg