När livet inte går som man vill

Hejhopp!
\n
 
\n
Igår fick jag reda på att mitt gymnasiearbete är godkänt, vilket betyder att jag nu, ett år senare än tänkt, har en gymnasieexamen. Det betyder att jag är klar med gymnasiet och det gör mig så otroligt lycklig så ni förstår inte! Nu kommer jag kanske låta överdriven men jag skriver det här inlägget men jag tycker att det är ett viktigt ämne, som på många sätt fortfarande är tabubelagt. Även om jag är så otroligt glad och lättad nu, så har jag inte varit det under tiden som lett mig hit. Jag vill att ni ska veta hur otroligt bra och starka alla som fortsätter kämpa även om de inte alls känner att de har orken kvar är, och att som ett av mina favoritcitat lyder: "It does not matter how slowly you go as long as you do not stop."
\n
 
\n
Så för nästan ett år sedan tog jag alltså studenten. Det var kul med allt roligt man gjorde med klassen och att få ha som ett litet släktkalas med majoriteten av min otroligt fantastiska, underbara släkt. Då mådde jag bra. Men jag kände aldrig att jag egentligen hade något att fira, vilket jag gör nu. Men jag tänker att jag ser det som ett år för tidigt firande för denna dagen. För tanken var ju redan då att jag ändå skulle fixa skolan till slut. Idag tar jag bara en liten mysmiddag med föräldrarna. Och så en liten sväng ut i skogen med några vänner på lördag. 
\n
 
\n
Hur som helst mådde jag sedan otroligt dåligt under hela sommaren med ångest i princip varenda dag och otroligt många panikattacker, varpå jag inte hann vila upp mig inför skolan. På ett möte fick jag höra att "det borde väl gå att få klart skolan på 1-2 månader". Jag började då året motiverad men med näst intill ingen ork. Tempot har väl varierat en hel del under året och ibland har det näst intill stått still, men jag har aldrig gett upp. Därav mitt favoritcitat, för så länge jag fortsatte kämpa, hur lång tid det än tog, så hade jag fortfarande en chans att lyckas med det jag ville. 
\n
 
\n
Så var det ju det där med "1-2 månader". Det gick inte alls. 7-8 månader mer än så tog det (om jag inte räknat fel) och det var på håret. Saken är den att jag tvivlar på att jag skulle hunnit klart på den tiden även om jag faktiskt hade mått bra. Problemet med det tidspannet känner jag är att personen som förutspådde det inte tog sig mycket tid att förstå situationen, vilket jag insåg först efter ett tag. Nån som hade kapaciteten till att orka med att jobba i det tempot skulle förmodligen ha tagit examen i tid. Lite underförstått bör det ju vara att det är nåt som inte står eller har stått helt rätt till i dessa fjärdeårares liv. Jag tycker generellt att människor som inte förstår sig på situationer, som exempelvis psykiskt ohälsa, inte ska ha några åsikter om dem, just för att de inte förstår. Särskilt inte om de inte ens försöker förstå. Just nu tänker jag väl mest att det var onödigt att säga så när man ändå får gå kvar hela året, vilket inte nämndes först, och för att denna person inte direkt verkade ha räknat på det. Det var mest en chansning.
\n
 
\n
Innan jag kom fram till att den förutsägelsen var helt åt skogen lade jag istället felet helt hos mig, vilket inte direkt gjorde saker lättare. Det kombinerat med faktumet att man över huvud taget var kvar gjorde att man kände sig som ett totalt misslyckande, och även om jag en stor del av tiden lyckats begrava det i ett hörn långt inne i huvudet och försöka vara positiv så tyngde det konstant. Utöver det kände man sig ganska ensam, då det enbart var självständiga studier och de flesta runt omkring en gick vidare med sina liv medan man själv satt fast. Man hade ingen klass. Så att vara på skolan gjorde att man kände sig minst i världen, som att man inte riktigt hörde hemma där. Allt detta låg alltså över en som en stor klump ångest. Ibland satt man och nästan fick panik när man skulle plugga för att det bara inte gick. Men det var värt det då jag hade så få saker i så många ämnen, så det hade tagit mycket mer tid att läsa upp alla kurser på komvux. Annars skulle jag nog nästan rekommendera att göra det istället, när man faktiskt känner att man har orken till det, men det beror ju helt på situationen.
\n
 
\n
\n
\n
Hur har jag då hanterat detta? Jag har både gått till en psykolog på UMO och skolkuratorn. Jag har låtit mig själv ha dåliga dagar och dåliga perioder och tryckt undan det dåliga samvetet över det för att jag vet att det behövs ibland. Jag har gått på otroligt många promenader, målat, sjungit, spelat, dansat, mediterat, dragit ut i skogen och bara varit. Det är svårt att göra med gott samvete när man vet att man har saker att göra, men det är viktigt. Man kan inte bara plöja på utan stopp, oavsett om man mår bra eller inte för till slut orkar man inte mer. Och det kan göra att det går åt mycket mer tid åt ingenting än åt vad det hade tagit att ta de pauserna man kunde tagit för att må bra. Så när folk antytt att jag slösat tid och inte har gjort någonting vettigt, har det inte alltid varit så lätt. Men jag vill vara tydlig med det här. Det är verkligen helt okej att göra ingenting ibland, om det faktiskt gör att du mår bättre. Det är okej att inte må bra och okej att be om hjälp. Och det är viktigt att komma ihåg att du inte är din ångest, eller vad du än kan ha för problem. Det går att lära sig hantera.
\n
\n
 
\n
Innan jag insåg att jag skulle behöva gå kvar i gymnasiet ett år till hade jag planer på att dra utomlands och när jag sedan inte kunde det mådde jag så dåligt. Men enda skillnaden var egentligen bara att jag fick skjuta på dem. Nu drar jag denna höst istället, och jag är så otroligt taggad. Så även om planerna inte alltid går som de ska betyder det inte att man aldrig kommer kunna följa de drömmarna, även om det är otroligt surt att inte kunna följa dem precis då man vill. Och alla som någon gång upplevt ångest, panik, depression eller liknande - ni är så otroligt starka! Och det vet jag att jag också är. Jag trodde aldrig jag skulle säga det efter att ha mått så dåligt under så många år men det finns ett ljus i slutet av tunneln, hur lång den än är. Det går att hitta ut. 
\n
 
\n
Jag är så otroligt stolt över att jag lyckades med skolan, trots att kuratorn informerade mig om att många som väljer att gå ett fjärde år ofta misslyckas. Så att både jag och en av mina närmsta vänner tog oss igenom det här året är ganska, väldigt bra! Tack alla underbara som hjälpt mig genom detta året och tack för alla gratulationer jag fått. Jag hoppas ni mår bra! Nu ser jag fram emot sommaren och hösten och allt som det innebär, alltså nya äventyr och utmaningar - varav inget har med skolan att göra. Kram!
\n
 
\n
~Malin

Visa fler inlägg