Malin

Hejhopp!

 

I söndags, för snart en vecka sedan, flyttade jag till England. Jag tror jag grät varje kväll i minst en vecka innan, och jag trodde jag skulle fortsätta med det ett tag när jag kom hit, men icke. Jag tror jag gjorde resan hit lite i chock över vad det faktiskt var jag gett mig in på och över att det gick så lätt. Det var ju bara att åka, så jag kände mig mest förvirrad, jag som varit så rädd och oroat mig så mycket. Jag grät varken på vägen hit eller under första kvällen, som jag trott att jag skulle.

 

Andra dagen bröt jag förvisso ihop på kvällen, men inte så mycket av hemlängtan eller så. Jag var bara extremt slut efter första dagen, då jag tror vi gjorde någonting konstant 10h i sträck och det bara blev alldeles för mycket för mitt huvud. Ny familj, ny stad i nytt land där jag aldrig varit - så olikt från där jag växt upp, nytt språk. Visst kan jag Engelska bra men det är ju defenitivt inte som att tala sitt modersmål. Jag vet inte hur många gånger under dagen jag fick påminna mig själv om att jag inte ens varit här ett dygn. Hur som helst har dagarna efter det varit mycket lugnare då jag är ledig några timmar mitt på dagen de dagar jag jobbar då barnen är i skolan, så efter det har jag mått bra. 

 

Det känns så konstigt att det inte känns sådär jättekonstigt (än så länge i alla fall). Det känns varken sådär jättejobbigt eller alldeles underbart just nu. Det känns bara vanligt. Det känns som att det är här jag ska vara. Att ha ett vardagligt liv här känns inte så extremt mycket konstigare än att ha det i Sverige. Det är nog till stor del på grund av familjen. De har verkligen gjort allt för att få mig att känna mig som hemma och försökt sätta sig in i hur det är för mig att komma till ett helt nytt land för att bo hos en i princip helt främmande familj. Visst har jag fortfarande en hel del kvar innan jag verkligen gjort mig hemmastadd och vunnit över barnen helt, men det är okej. Jag har bara varit här en vecka.