Malin

Att flytta hem
Hejhopp!
 
 
Mina närmsta vet redan om det men för er som inte visste det har jag sagt upp mig och flyttat hem från London. Kortfattat var varken au pair- eller storstadslivet min grej. Jag ångrar självklart inte att jag for dit och testade det för en sekund. Det har lärt mig en hel del och fått mig att växa otroligt mycket. Dessutom har jag träffat några superfina personer som jag är så glad att jag stötte på, oavsett om jag håller kontakten eller inte nu efter. Nu till våren planerar jag att resa, förmodligen själv, men inget är spikat så mer än så säger jag inte nu. Resten av tiden blir det till att jobba, så fort jag hittar jobb.
 
Hur som helst tänkte jag att jag kan dela med mig lite av lite saker som kändes konstigt när jag först kom hem och kanske fortfarande gör det. Here it goes:
 
  • ALLA PRATAR SVENSKA! Visst hade jag Svenska vänner i London och var med i luciakören i Svenska kyrkan men det var liksom på sitt eget lilla hörn. Nu är alla skyltar på Svenska, i princip alla främlingar jag går förbi pratar svenska och det är så ovant. När jag bytte tåg på vägen hem och skulle köpa lunch var det så nära att en började prata på engelska istället och tyst behövde översätta till svenska i huvudet. Jag har dock börjat vänja mig men lite underligt är det allt när en börjat tänka halvt på engelska.
  • Det är inte heltäckningsmatta nånstans. Särskilt konstigt känns det i trappen. 
  • Badrummet känns så annorlunda... och jag kan inte sätta fingret på vad för det är precis som det alltid varit. 
  • Det är varmt i huset! Alltså värmen är på dygnet runt! Jag behöver inte gå omkring i varma tofflor och tjocktröja ela tiden. Till och med då brukade jag frysa där. Nu är det alldeles för varmt. 
  • Jag måste koka vatten till te istället för att bara kunna få det direkt från en kran.
  • Här hemma sätter en på kranen i köket genom att dra åt sidan istället för ner. Det enda det gör här är att ändra värmen. 
 
Det är allt jag kan komma på för tillfället. Men alltså oj vad konstigt det var när jag, kvart över fyra på morgonen, stängde dörren till huset i London och gick ut till taxin som skulle ta mig till Heathrow. Vetskapen om att så fort jag stänger dörren kommer jag inte in igen på egen hand för att jag inte längre har några nycklar. Så konstigt när jag landade och alla pratade Svenska. Så konstigt när jag kom hem och allt kändes så annorlunda, även små saker som att handtagen känns så lätta. Något jag trodde att jag skulle ha svårt att vänvja mig vid var högertrafiken, men icke! Det har jag inte haft några som helst problem med. Just det känns helt normalt. 
 
Malin
"Boys are stupid"
Inlägget är på inte så perfekt Engelska men annars hade det förmodligen blivit hemsk Swenglih.
 
While living in London, I encountered some quite stupid people so here are some parts of conversations and thoughts from...
 
...the bar at a nightclub:
A guy comes up to me and tells me that I look like I've never been to a club before. "Ok? I have been, but that doesn't mean it's my scene." He starts to argue against me and says that I don't have to lie. Why would I lie? I think to myself. I don't give a sh*t about what this guy or any other idiot think. I don't remember what I said. Then he starts mocking my Swedish accent but then tells me "it's cute". Of course, the highlight was when he said "If you buy me a drink, you might get lucky toninght". Of course I said no. I mean dude, you came up to me? I've done nothing but try to end the conversation. Not the brightest person I've met...
 
...my "home":
We had builders at the house for a few days and I started to notice one of the younger ones looking at me almost everytime we happened to be in the same room so I looked back to see if he wanted to say something. He never did. He literally just stared at me. Then maybe two or three days before they were done, he started to talk. He asked me if I had a boyfriend. Asked how old I was. Told me I looked younger... and so on. Then, when I was grabbing a towel from the airing cupboard to go swimming, he corners me and ask me if I have facebook and of cource I say I do. At first I didn't think of lying or to say that he couldn't have it so we became fb-friends. Then (this is the definition of cringe) he messages me, saying "I desire to kiss you". And I told him "Dude, no". And then he just kept writing, kind of nagging. And I didn't know how many days they were going to be there for... so of course I felt quite uncomfortable. Then he wrote "I think tomorrow is my last day :(" and I was just so happy about it because my parents came to visit the same day and we went out so I just unfriended him. All is well.
 
...an encounter with a Spanish au pair:
So I had this app for au pairs in the UK, that was made for finding friends. Then this guy wrote to me and he seemed nice like every other person I met through the app so when he asked if I wanted to meet up I said yes. It never hurts to meet new people and get new friends. He was nice but we didn't really have much to talk about and spent a lot of time quiet and when I asked something I didn't really get many elaborate answers so he was quite boring to hang out with. Although, I thought that I could give him another chance since meeting someone for the first time can be quite strange and I didn't have many friends there yet. But then afterwards he started to tell me that I was cute and so on and I told him straight away that I was only looking for friends but then of cource he starded nagging a bit to. And told me how funny I was and so on. And he didn't seem to think I was funny or even that interesting when I met him. I didn't say anything funny at all. And I had never written anything funny either. He just started to seem kind of desperate and I don't remember how many times I told him no. I never spoke to him again. It wasn't a dating app and I wasn't looking for anyone. I'm all about the self love at the moment. I like knowing that I can be on my own and take care of myself. Dating random people doesn't interest me at all, never has. 
 
So, why can't boys/men understand what NO means even when you say it clearly and a million times? 
 
Malin
 
Jag flyttar till England
Hejhopp!
 
Guess what? Jag ska flytta till England, vilket ni nog förstod av rubriken, i början av september. Där ska jag jobba som au pair och bo ungefär 30 minuter utanför centrala London och det är så spännande! Samtidigt är jag såklart rädd, men vem skulle inte vara det om denne flyttade själv till ett land denne aldrig varit i? 9 månader blir det. Nu undrar kanske en del av er varför jag plötsligt ska till England och inte Australien som många vet att jag först planerade att åka till. Det tänkte jag förklara lite kort nu. 
 
Australien och även USA, Kanada och Nya Zeeland har en regel om att en måste ha varit fri från psykisk ohälsa och inte ha gått i terapi eller liknande på minst två år för att få vara just au pair. I och med att jag gick i kbt fram till slutet av 2017 får jag därmed inte åka dit som au pair just nu, vilket var ett jobb jag gärna ville ha. Därmed valde jag att i stället åka till England och att kanske någon gång senare i livet åka till Australien. Jag mår dock inte dåligt för det, då jag inte ser det som att det förstör något för mig. Det gör bara att jag får ändra runt lite på ordningen av mina äventyr och hur de går till. England kommer bli spännande det med för dit har jag ändå också velat åka. Jag vill liksom överallt, så någonstans måste jag ju börja. 
 
Dock måste jag säga att denna tvåårsregel är bland det dummaste jag stött på. Jag mår bra nu. Jag behöver då inte två år på mig för att vara säker. Två år garanterar inte heller att någon aldrig kommer må dåligt igen. Att någon aldrig råkat ut för psykisk ohälsa betyder inte att denne aldrig kommer att drabbas. Har en person gått i kbt har denne förmodligen dessutom fått bra verktyg och tankesätt för att hantera negativa tankar och händelser osv, vilket skulle kunna göra att denne kanske till och med skulle klara av dåligt psykiskt mående bättre än någon som aldrig behövt hantera det. Dessutom kan psykisk ohälsa se så otroligt olika ut för olika personer och bero på helt olika saker. Regeln tar inte hänsyn till vad som fått en person att må dåligt eller om denne är den mest välmående personen i hela världen. För en del kanske en flytt och ett jobb de trivs med är precis vad som behövs. Så ja. Det är extremt korkad regel. Tyvärr är den inte min att ändra på.
 
Hur som helst lider jag som sagt inte av det. Jag är bara glad att jag inte är fast i gymnasiet längre. Jag känner mig mer fri nu. Nu gör jag något för att jag vill, för att jag tycker att det ska bli kul, inte bara för att jag vet att jag behöver det. Jag tänker att jag ska försöka hålla de som är intresserade uppdaterade, både här och på instagram, så får ni ha det så bra!
 
~Malin