Malin

Hejsan! I fredags var vi ett gäng på åtta pers som gav oss ut och körde lite friåkning med Randonnée-bindningar.

Först var jag rätt osäker på om jag skulle med, då jag var osäker på om jag skulle klara det. Jag ville ju inte dra ner hela gruppen. Jag insåg dock att jag skulle ångra mig och ha det gnagandes i huvudet under en lång tid om jag inte följde med, för hur ofta får man chansen att göra något så coolt?

På morgonen när vi skulle iväg hade jag riktigt mycket ångest, men det började släppa när vi samlades innan. Vi tolkade efter skoter till fjället, lillskarven, och började sedan ta oss uppåt. Det var riktigt jobbigt, då min kondition inte är den bästa. En bit upp frågade guiden om jag ville ta hjälp av hans fina bordercollie, vilket jag tackade ja till. Vi satte fast kopplet i min väskas midjerem och sen gick det genast bättre... trots att jag var på väg att dras om kull några gånger.

Min ångest kom tillbaka och jag fick nära till panik, men hunden fick mig att orka mer. Väl uppe släppte vi lös honom. En trevlig hund var det, försökte till och med slicka på mig och jag hade inget större problem med det (jag är vanligtvis hundrädd).

När vi skulle åka ner en bit kom min ångest tillbaka och jag fick nära till panik. När vi sedan skulle gå en bit upp igen fick jag stanna många gånger för att kontrollera min andning och inte bryta ihop. Pappa var i alla fall snäll och hjälpte mig bära mina skidor, medan jag tog hans stavar. Även Petter hjälpte till att bära dem en liten bit. Att åka ner var en aning roligare, men jag njöt inte fullt ut då ångest inte släppte helt förrän vi kommit ner och åt en liten lunch. 

Sista gången vi gick upp kändes det mycket lättare, något jag tror fler av de som var med håller med om. Den gången var det verkligen bara kul, trots att man var jättetrött. Då hade vi ju redan gjort det en gång och visste mer hur långt och brant det var. Man visste att man klarade av det, för man hade redan gjort det en gång. Även tolkningen efter skotern därifrån kändes lättare.

Efteråt var allt jag kände lycka. Jag är riktigt glad över att jag följde med, och att jag åkte med ett så härligt gäng. Ett tack till alla som var med passar nog bra här, inklusive hunden. Det var nog något av det bästa jag gjort i hela mitt lilla liv.

Det var kort sagt en underbar dag som jag inte skulle bytt mot något annat. Ett minne att hålla fast vid.

Ciao!

~mallompan<3